Derek är inte vad du tror

Derek

När man nämner Ricky Gervais kommer nog de flesta i första hand att förknippa hans namn med brittiska The Office, kanske serien Extras eller möjligtvis hans uppmärksammade framträdande som värd för Golden Globe-galan där han glatt förolämpade i princip alla stora filmstjärnor som satt i publiken. Det var åtminstone det jag tänkte på när jag hörde talas om hans nya serie Derek, där han spelar en autistisk man på ett äldreboende.

Jag måste erkänna att jag var hyfsat skeptisk och var rädd att det skulle bli lyteskomik i klass med Stefan och Krister, men jag läste en del positiva recensioner och beslutade mig för att ge den en chans. Det är jag verkligen glad att jag gjorde. Denna serien är i princip raka motsatsen till mina förväntningar.

Själva grundupplägget stämmer, Gervais spelar Derek som jobbar på ett litet äldreboende någonstans i England tillsammans med Hannah, som är chef, och Dougie, som är allt-i-allo. Dereks kompis Kev spenderar också all sin tid där, trots att ingen annan än Derek gillar honom. Redan i första avsnittet kastas vi in i äldrevårdens verklighet med politiker som vill skära ner mer än vad som egentligen är möjligt, och vi får se hur viktigt det är med eldsjälar och volontärer som ser till att människor faktiskt får åldras med värdighet.

Trots att serien heter Derek skulle jag vilja påstå att det egentligen är Hannah som är seriens huvudperson. Vi får följa hennes kamp mot systemet och den emotionella bergochdalbana som det innebär att faktiskt ta hand om gamla, svaga och sjuka människor med allt vad det innebär, inklusive dödsfall och guldgrävande släktingar.

En återkommande tanke som slog mig under första säsongens sex avsnitt var att hela serien kändes som en hyllning till medmänsklighet och empati, men den visar också den tragiska verkligheten det innebär att bli gammal i dagens samhälle. Så fort man slutar att vara användbar för samhället så slutar samhället egentligen att bry sig om dig och skulle hellre spendera sina pengar på annat än att ta hand om dig.

Serien har även ett återkommande tema om att man aldrig bör döma någon efter första intrycket. Ett bra exempel på det är jag själv som var negativt inställd till serien innan jag ens sett den. Kanske är detta en medveten strategi, jag vet inte. Det kan bli lite väl övertydligt i vissa avsnitt, men det förlåter jag i detta fallet.

Nu låter det kanske som om detta är världens sorgligaste dramaserie, men det är långt ifrån sanningen. Det är min uppfattning att all bra komedi kräver kontraster för att bli riktigt bra och det är det som Derek gör bättre än de flesta andra komediserier.

I första hand är det Dougie, spelad av Karl Pilkington, som står för huvudelen av humorn. Om du sett honom i En idiot På Resa så vet du ungefär hur han är och han spelar i stort sett sig själv i denna serien också, men med fulare frisyr. Även Derek lockar till skratt rätt ofta, men inte i samma klass som Dougie.

Denna serien rekommenderas alltså varmt, men var beredd på att fälla en tår eller två mellan skratten. Jag kan faktiskt inte påminna mig om någon annan tv-serie som jag påverkats av så mycket som denna. Det måste ju tyda på att den gör något rätt.